Norsk lundehund

Norsk lundehunden är en zoologisk raritet genom att ha sex fullt utvecklade tår på varje tass, vilket är fler än hos andra hundraser. Den är också otroligt vig och rörlig, huvudet kan böjas så långt bakåt att pannan vidrör ryggen. Rasen kan också "stänga för" sina öron. Lundehund har ett speciellt gångsätt, de paddlar med frambenen och det ser ut som om hunden ritar stora cirklar i luften.

Det är en liten, smidig och lätt rektangulär spets. Färgen är vanligtvis brun med vita tecken. Mankhöjd för hanar är 35–38 cm och tikar 32–35 cm. Vikt för hanar är 7 kg och tikar 6 kg.

Rasen har ett alert och vaksamt temperament. Den har lätt för att skälla. Rasen är självständig och är därför inte alltid lätt att motivera till exempelvis lydnadsträning. Viss försiktighet finns för nya miljöer och människor då hunden gärna vill bekanta sig först innan de blir accepterade. Mot familj och vänner har de en nära relation.

Lundehunden har dubbel päls med grövre täckhår och mjuk underull. Pälsen är anpassad för nordiskt klimat och behöver knappt någon pälsvård. Du borstar och badar den då pälsen är i fällning. Pälsen verkar smutsavstötande och när den torkar efter en promenad i regn och rusk faller smutsen lätt av.

Norks lundehund är en frisk liten hund som ofta blir gammal; 13–14 år är inte ovanligt. En sjukdom som finns i rasen är IL (intestinal lymfangiektasi, kräkningar och diarréer) där cirka en av tio hundar insjuknar per år. 

Norsk lundehund förekom längs kusten i Nordnorge under flera hundra år och den användes för att fånga lunnefågel. Dagens lundehundar härstammar från ön Vaeröy utanför Lofoten. Efter andra världskriget fanns endast en liten spillra kvar av rasen, men genom ett vetenskapligt upplagt avelsprogram kunde man rädda rasen till eftervärlden.