Norsk buhund
Mångsidig, lättlärd och arbetsvillig
Norsk buhund har många användningsområden och dagens buhundar är framgångsrika som brukshundar i lydnad, spår och agility. Vi har i Sverige individer som meriterats som räddningshundar samt som servicehundar åt personer med funktionshinder.
Rasen är absolut ingen ”soffhund”, den behöver stimulans och vill vara med sin flock.
Norsk buhund är en typisk spetshund, under medelstorlek, lätt byggd med kort kompakt kropp, tät åtliggande päls och upprättstående öron. Svansen bärs stramt ringlad över rygglinjen. Mankhöjd för hanar är 43–47 cm och tikar 41–45 cm. Två olika färgvarianter finns; fawn (från helt ljus- till rödgult) samt enfärgat svart.
Den norska buhunden upplevs oftast som okomplicerad och med stabilt och vänligt temperament. Som familjehund är den social, läraktig och lätt att dressera. Den älskar barn och har en nästan obegränsad lust att leka.
Rasen har stark revirkänsla, är vaken, påpasslig och modig. Den har mycket god hörsel vilket är goda förutsättningar som vakthund. Den kan även användas i olika former av jakt på både älg, småvilt och fågel, även om det är ovanligt.
Rasen har sk dubbel päls och den fäller pälsen två gånger per år, först underullen och senare de täckande stickhåren. Då krävs ordentlig pälsvård. I övrigt är pälsen lättskött.
Norsk buhund anses som en sund hundras och har inga kända rasbundna sjukdomar.
Norsk buhund (bu = gård) kan räkna sin bakgrund till förhistorisk tid. Fynd i norska vikingagravar visar att spetshundar varit vanliga på gårdarna. Dessa hundar har varit vakt- och gårdshundar och då fårskötseln började etablera sig som en del av jordbruket, kom buhunden att användas även som fårvallare. Den var mycket lämplig till det eftersom den är aktiv, alert och tålig.
Rasen har i allt väsentligt funnits i Norge men efterhand har de övriga nordiska grannländerna kommit att intressera sig för rasen.
Denna text är framtagen av skk.se eller i samarbete med rasklubben.