Irländsk varghund
Mysig vänlig jätte med fint skägg
Irländsk varghund användes ursprungligen som en hetsjakthund för jakt på varg och storvilt, men är numera en uppskattad sällskapshund. Den kan delta i lure coursing (jakt på konstgjort byte) och kapplöpning för att testa de ursprungliga jaktinstinkterna. En irländsk varghund är positiv och vänligt inställd mot både människor och djur.
Irländsk varghund är världens mest storvuxna hundras. Den ska ge ett naturligt, raggigt intryck och ha en sträv päls, vilken ger ett gott skydd mot väder och vind. Trots sin storlek ska den ha en typisk, långlinjerad vinthundsprägel och ska inte ge ett tungt intryck. Svansen är lång. Rörelserna ska vara förhållandevis lätta och effektiva.
Rasens färger är enfärgat i grått, brindle (tigrerad), svart, rött, fawn eller vitt, med eller utan vita markeringar. För hanar ska mankhöjden inte understiga 79 cm och vikten 54 kg. För tikar gäller 71 cm respektive 40 kg.
Irländsk varghund är vänlig och tillgiven. Rasens jaktlust finns kvar, men upplevs inte som besvärlig av de flesta ägarna. Den behöver regelbundet få springa och sträcka ut ordentligt. Intresset för jakt försvårar hundens möjlighet att vara lös och frihetsbehovet måste lösas på annat sätt.
Den sträva pälsen är lättskött men kan behöva ansas ibland och borstas igenom då och då.
Rasen är mycket storvuxen och har en relativt sett kortare livslängd än andra, mindre hundraser. Rasklubben bedriver tillsammans med Sveriges lantbruksuniversitet med stöd av Svenska Kennelklubben, forskning kring en hjärtsjukdom som kan drabba rasen; dilaterad kardiomyopati, DCM. Med forskningen vill man få förståelse kring ärftlighet och sjukdomens utvecklingsmönster.
Ursprunget för irländsk varghund anses mycket gammalt. Redan kelterna hade utbyte med romarna av stora, snabba jakthundar. Vid slutet av 1700-talet var vargen utrotad både på Irland och i England och rasen näst intill försvann.
Ursprunget till dagens irländska varghundar räknas tillbaka till en hund, Bran. Med en ättling till Bran och diverse skotska hjorthundar och andra korsningar lyckades skotten G.A. Graham under 1800-talet återskapa hundrasen. 1920 erkändes den av den irländska kennelklubben. De första exemplaren kom till Sverige 1931 och rasklubben i Sverige bildades 1976.
Denna text är framtagen av skk.se eller i samarbete med rasklubben.