Greyhound
Vänlig, envis, stor och specialist på kapplöpning
Greyhound är i dag delad i två typer; standard (utställning) och kapplöpning (på rundbana). Båda sorterna används som sällskaps- och familjehund och till hundsporten lure coursing (jakt efter konstgjort byte). Sporten tar tillvara de egenskaper som var rasens ursprungliga användningsområde; hetsjakt med synen. Det finns också individer som tävlar i lydnad, viltspår, nosework och agility.
Storleken och utseendet varierar mellan de två olika typerna. Standardvarianten är betydligt större och tyngre, med djupare bröstkorg. Den har bakåtliggande öron och hålls ofta i mindre hård muskelkondition. Mankhöjd för hanar är 71-76 cm och för tikar 68-71 cm. Vikten för hanar är 30-50 kg och tikar 28-42 kg. Kapplöpningsvarianten är betydligt lägre och mycket lättare byggd, vanligtvis väger den 10-15 kg mindre.
Standardvarianten avlas vanligtvis utifrån exteriörbeskrivningen i rasstandarden medan kapplöpningsvarianten avlas mer efter resultat på kapplöpningsbanan.
En greyhound är godmodig, tålig men envis. Det går ofta bra att träna en godisälskande individ i olika hundsporter men rasen är påhittig och gör helst saker som den själv vill. Rasen är mycket trogen sin ägare och flocken/familjen är viktig för den. Den trivs ofta mycket bra tillsammans med barn och är själv barnslig och mognar relativt långsamt. Rasen uppskattar ofta sällskap av andra vinthundar.
Intresset för jakt försvårar hundens möjlighet att vara lös och frihetsbehovet måste lösas på annat sätt.
Rasens korta, tättliggande, silkesmjuka päls är extremt lättskött. Badas vid behov.
Rasen är relativt frisk. I liten omfattning förekommer magomvridning, olika sorters hjärtfel och epilepsi. De två olika typerna av rasen har inte nödvändigtvis samma sjukdomar. Hos kapplöpningsvarianten är de vanligaste skadorna sår- och klorskador, på grund av farten (upp emot 60–70 km/tim). Det förekommer även vissa ögonsjukdomar som vanligtvis inte förekommer på standardvarianten.
Greyhound är en urgammal hundtyp med en bakgrund i Orienten. Den kom troligen till England med romarna runt tiden för Kristi födelse och har i stort förblivit densamma i typ sedan dess.
Den användes som hetsjakthund, vilket innebar att den jagade mindre byten med hjälp av synen, dödade själv sitt byte och apporterade ofta också tillbaka det. När hetsjakt inte längre användes hölls i stället coursingtävlingar, där två hundar släpptes efter ett villebråd som kommit inom synhåll (oftast hare). Inte förrän 1926 introducerades hundkapplöpning på rundbana efter mekanisk hare.
Denna text är framtagen av skk.se eller i samarbete med rasklubben.