Dobermann

Mankhöjden för hanar är 68–72 cm och för tikar 63–68 cm. Vikten för hanar är ca 40–45 kg och för tikar ca 32–35 kg. Rasen är kvadratiskt byggd med stolt hållning och kombinerar kraft med elegans. Den är korthårig och färgen är svart eller brun med tantecken.

Rasen är vänlig och fredlig. Den är mycket trogen sin familj och barnkär. Det är en aktiv, glad och lekfull hund med livligt temperament som behöver meningsfull sysselsättning och fostran. Den är påhittig och en understimulerad dobermann aktiverar sig själv. Rasen har ofta stor jaktlust som kan gå över styr om hunden inte får utlopp för det i någon form av träning.

Rasklubben har de senaste åren med hjälp av Mentalbeskrivning hund, MH, arbetat för att förbättra rasens socialitet/tillänglighet men fortfarande finns en del hundar som brister i denna egenskap.

Pälsen är kort, slät, utan underull. Den är därför lättskött och kräver ingen speciell vård mer än at borstas vid behov och ett bad någon gång ibland.

Höftledsdysplasi, HD, och PHTVL/PHPV (ögonsjukdom) förekommer. Allvarliga sjukdomar som finns i rasen är hjärtfel och wobbler (instabilitet mellan halskotor). Dessa defekter visar sig ofta inte förrän hunden är i medelåldern. Det förekommer också hundar med knäproblem såsom pålagringar och korsbandsskador. Även hudproblem finns. En mild variant av blödarsjuka förekommer.

Rasens historia knyter an till den man som gett den sitt namn, Friedrich Louis Dobermann som levde i Apolda, Tyskland, på 1800-talet. Han var verksam som bland annat skatteindrivare och hundfångare. Dobermanns hundar visade tidigt bruksegenskaper och användes som vakt-, gårds- och sällskapshund. Den användes flitigt som polishund och vid jakt användes den till rovdjursbekämpning.