Belgisk vallhund/ groenendael
Livlig, lättlärd, arbetsglad och helsvart brukshund
Rasen är ursprungligen en vallhund, men används idag mest som brukshund och passar bra till brukssportens alla grenar. Det är en mångsidig tävlings- och tjänstehund såväl som en utmärkt familjehund. Den passar bäst i en aktiv familj.
Belgisk vallhund består av fyra olika varianter, groenendael, laekenois, malinois och tervueren, som enligt rasstandarden endast skiljer sig åt i färg och pälstyp.
Belgisk vallhund är en medelstor och kvadratisk hund som ska utstråla elegans och kraft. Hunden ska ge ett livligt, alert intryck med uppmärksamt uttryck i ögonen. Ideal mankhöjd för hanar är ca 62 cm och för tikar ca 58 cm. Vikt för hanar är ca 25–30 kg och för tikar 20–25 kg.
Rasen finns i fyra varianter: groenendael är långhårig och svart, tervueren är långhårig och röd eller grå fawn med svarta hårtoppar, malinois är släthårig och röd fawn med svarta hårtoppar och laekenois är strävhårig och röd fawn med spår av svärtning.
Rasen är en vaksam, aktiv och mycket livfull hund som är snabb i reaktionerna och alltid redo för handling. Förutom sina medfödda anlag som vallhund har rasen också värdefulla egenskaper som gör den till en utmärkt vakthund och om så behövs tvekar den inte att försvara sin ägare. Rasen förenar alla de egenskaper man kan önska av en vall-, vakt-, skydds- och tjänstehund.
Belgisk vallhund är en hundras som inte kräver extrem pälsvård. Oavsett vilken typ av päls, så är den anpassad att ”sköta” sig själv. Naturligtvis bör den badas när den blivit smutsig och borstas igenom någon gång i månaden samt vid fällning.
Belgisk vallhund är en frisk och sund hundras även om defekter givetvis förekommer. Följande ärftliga defekter observeras i avelsarbetet; höftledsdysplasi, HD, armbågsledsdysplasi, ED, osteochondros (bogskador), epilepsi, PRA och bakre polär katarakt (ögonsjukdomar) samt kryptorchism (en eller båda testiklar kan finnas kvar inne i buken). Samtliga nämnda defekter har en förhållandevis låg spridning i rasen.
Belgisk vallhund användes ursprungligen som vall- och vakthund. I slutet av 1800-talet började man intressera sig för att bilda en mer homogen rastyp och fastställde en rasstandard med flera tillåtna pälsvarianter. Avelsarbete ledde fram till att rasens typ och temperament stabiliserades under början av 1900-talet. Rasen utvecklades tidigt till en allsidig bruks- och tjänstehund, väl lämpad för de flesta arbetsuppgifter.
Denna text är framtagen av skk.se eller i samarbete med rasklubben.