Basenji

Basenji är en medelstor hund av spetstyp, 40–43 cm i mankhöjd och vikt är 9,5–11 kg. Pälsen är kort och silkeslen och finns i flera färgvarianter, svart och vit, röd och vit, trefärgad och brindle och vit. Den ska ha vita tassar, vit svansspets och vitt bröst. Röd och vit är den vanligaste färgen.

Basenji kan inte skälla men är inte stum och när den blir glad utbringar den ett joddlande läte. Detta ska inte förväxlas med en morrning. Den är att betrakta som en livlig hundras men som gärna kelar och ligger nära sin ägare. Den är självständig men ändå tillgiven och alert. Gentemot främlingar kan den vara reserverad.

Rasen har ett medfött mycket stort viltintresse. Man måste därför träna mycket inkallning redan i unga år och alltid se till att man är på behörigt avstånd från biltrafik och andra faror innan man släpper sin hund. Den är en mycket duktig jägare och kan med lätthet fånga ett byte. Detta får man inte glömma som ägare. 

En basenji har en mycket kort, lättskött päls. Man sköter den med lätthet själv och det tar nästan ingen tid alls in anspråk. Rasen är renlig av sig och kan putsa sig som en katt. 

Det är en frisk hundras som ofta blir 12-15 år gammal. Några rasbundna sjukdomar finns som finsn är ”basenjiretinopati” (sjuklig förändring av hundens näthinna) och fanconis syndrom (njurarna fungerar inte normalt). För den senare finns ett DNA-markörtest. Rasklubben arbetar aktivt med hälsofrågorna..

Basenjin är troligen en av världens äldsta hundtyper. I pyramiderna finns avbildningar av en mindre, spetsliknande hund med en klocka runt halsen. Denna klocka anses vara ett bevis för att det verkligen är en basenji, eftersom det är den enda hundras som inte kan skälla. I centrala Afrika kan man hitta klockförsedda basenji än i dag och här används klockorna för att jägarna ska höra var hunden är under jakten.

Rasen upptäcktes i slutet av 1800-talet i Kongo och försök gjordes att ta den till England, men inte förrän 1936 överlevde den i västvärlden.