Afghanhund

Mankhöjd för hanar är 68–74 cm och tikar 63–69 cm. Alla färger är tillåtna, men vita tecken på huvudet eller vit krage i högsta grad oönskat. Typiskt för rasen är den långa, rikliga pälsen och svansen som är ringlad längst ut.

Att socialisera sin afghanhund är väldigt viktigt. Individer i rasen kan variera från mycket frimodiga till mycket blyga. Rasen kan vara avvaktande mot främlingar och väljer gärna sina vänner själv. Tillsammans med personer som den trivs med kan den visa sin envishet, tillgivenhet och även släppa loss och vara riktigt påhittig.

Ursprungligen användes rasen för hetsjakt. Hundarna jagade då i par, och huvudsakligen med hjälp av sin goda syn och de lade själva ner sitt byte. Det stora intresset för jakt försvårar hundens möjlighet att vara lös och frihetsbehovet måste lösas på annat sätt.

En vuxen afghanhund kräver mycket pälsvård. Valparna föds släthåriga och när pälsen sakteligen växer ut kan det vara svårt för en nybliven valpköpare att förstå vad pälsvården innebär. Som unghund kommer eldprovet. Då fäller den sin valppäls och  den nya pälsen kräver mycket skötsel för att hålla efter tovor som lätt uppstår. För att undvika problem med tovor behöver den vuxna hundens päls hållas efter någon gång i veckan med bad och borstning.

Som helhet är rasen frisk och sund. Ska man använda sin hund i avel bör den dock ögonundersökas för juvenil katarakt (ögonsjukdom).

Det finns många teorier om afghanhundens ålder och ursprung. Några hävdar en minst 7 000-årig historia, med ursprung runt Mose berg i Sinai. I Afghanistan menar man att detta är den hundras som valdes att följa med Noak på arken. Andra hävdar en inte äldre historia än några hundra år, och att afghanhunden inte är något annat än en sen avläggare till rasen saluki, med inblandning av många olika raser.

De första individerna importerades till Sverige från England på 1930-talet.